Jag vill så gärna ta hand om dem

Min dotter började ettan i höst. På förskolan hade hon tre fantastiska småbarnspedagoger som gjorde ett proffsigt jobb och skapade en trygg stämning inför skolstarten. Så behöver det tyvärr inte alltid vara. Den här krönikan skrev jag för Kyrkpressen våren 2024. 

Jag skulle gå sönder om jag fortsatte med det här. Insikten är glasklar när den kommer, bara några timmar in på det nya jobbet, i det nya megadagiset. 

 

Jag vill så gärna ta hand om barnen, det är en nyfunnen vilja i mig, en källa som öppnat sig. Ett av barnen, en pojke, får jag genast veta är den svåraste. Han gör si, han gör så, kräver en massa, vill sitta i famnen, släpper aldrig i taget. ”Sen lider ju de andra barnen.” Totalt är det en grupp med cirka tolv barn på 1-3 år. Flera av barnen har precis börjat på dagis. Jag med, som vikarie.

 

Personalen har hängt fina skyltar på väggarna. Barnen är kapabla, de ska lära sig om ett miljövänligt sätt att leva, om att vara sparsamma och nöja sig med mindre. Vad är tillräckligt, för barnen, för de vuxna? Det finns så mycket man skulle kunna göra, det finns så mycket jag skulle vilja göra. Se varje barn som en individ, inte en enhet som har rätt till si och så mycket uppmärksamhet av en vuxen. Något som ska vägas på guldvåg.

 

En liten pojke hoppar ivrigt i takt med sången på paddan och stöter hakan i hyllan så blodet rinner. Pojken får ett hål som går genom läppen. Personalen kommer fram till att det bäst att ringa föräldern. Pappan ser sammanbiten på väg ut från frimärksgården, med sina två barn. 

Utrymmet på det nya megadagiset är hårt, sterilt och icke-inspirerande. Vad kostar ett leksakskök på Blocket? Inte mycket. Personalen säger sig ha beställt grejer, som aldrig kommer.

 

Var finns alla möten, all växelverkan med en vuxen? Var finns dialog, var finns en plan, som har andra värderingar än ”nu ska vi ut, nu ska kläderna på”. Jag förstår så väl att barnen blir oroliga i den här miljön. Om det inte finns mer pengar än så här, eller ja, vilja, för det handlar alltid om vilja i slutändan, då måste man vara ärlig med det. Det här kan vi ge era barn, förvaring. Ta det eller lämna det. 

 

Jag vill så gärna ta hand om dessa barn, vara där, se dem, möta dem som individer. Lära känna dem. Skapa ett lugn runt dem. Kommunicera med dem, inte bara befalla eller tillrättavisa dem. Jag är helt övertygad om att alla konflikter och svåra situationer skulle minska med hälften ifall det fanns en vilja att se barnen utifrån vad de behöver och ligga ett steg före. 

Vad behöver dessa barn? Lugn och ro, tid att fokusera på en aktivitet. Det finns en enveten föreställning om att barn som är jobbiga skulle vara det med avsikt. Herregud så trött jag är på den.

 

Efter mellanmålet meddelar den enda ordinarie i personalen för storbarnsgruppen att han slutar för dagen. Jag håller på att städa undan en skylt med tecken då det visar sig att det är ett av barnens. Ingen har sagt det åt mig. Han kommunicerar genom att peka på skylten. Han pekar på bilden som betyder mjölk, jag går med honom och hämtar mjölk. Så pekar han på bilden för tack. Av en annan pojke får jag en puss då jag sätter mig ner för att läsa en bok för honom och ett annat barn. 

 

Vid vilan reagerar en pojke på stressen och slår bakhuvudet i bokhyllan då han kränger sig ur barnskötarens famn. 

 

Det är inte så här illa varje dag och absolut inte på alla dagis, det vet jag. Men det räcker att det är så här illa en dag på ett dagis.

 

”Barnen kan klä på sig själva.” Jovisst. De är fast med två vikarier, varav den ena jobbar i deras grupp första dagen, och den andra är så nära bristningsgränsen att hen använder sig av skamvrån. Slutade vi inte med sådan verksamhet för länge sen?

Det är helt ok att lära barn rutiner, gränser och att vara en del av en grupp, ifall det också finns den andra sidan. Den stärkande delen, där man möts, diskuterar, får ett utbyte av varandra, lyssnar till barnen och låter deras egen personlighet komma fram.

 

När föräldrarna kommer efter sina barn vill jag helst gömma mig. Det här är inget jämfört med hur det var i höst, säger en av de ordinarie i personalen.

 

Jag diskuterar strejken med en vän. Är det rätt att låta kampen gå ut över barnen? undrar hon. De dåliga förhållandena får däremot gå ut över barnen, eller? svarar jag.

Krönikan publicerades i Kyrkpressen i mars 2024.